Idag uppmärksammade @faymeelmén en text som @vadallaforaldrar hade skrivit. Den handlade om syskon som bråkar. Jag har filat på en text en längre tid om syskonbråk, men med en annan vinkel och språklig benämning. Nämligen ”syskonvåld”. Jag tänkte dela med mig av den.
I @vadallaforaldrar s text belyser man hur ofta bråk mellan syskon i åldrarna 18-24 månader faktiskt sker och man refererar till en studie (Dunn & Mudd, 1986). En tämligen gammal studie. Det nämns som något om inte bara är av ondo, något som kan främja identitet, perspektivtagande och förmåga att lösa konflikter i framtiden. Ett fokus på ”att utveckla”. I sägningen ”ATT utveckla” antar jag att man tänker framåt. Det mest vanliga, enligt mig misstaget vi gör. Tänker alltid framåt, vad barn SKA bli, inte vad de ÄR eller befinner sig i just nu.
Men om vi ser det ut et annat perspektiv, ur några andra vinklar:
Vi utmanar oss att frångå den språkliga normaliseringen att kalla det bråk, och börjar kalla det våld istället. Vad händer i oss då? Färsk forskning påvisar nämligen att våld mellan syskon är den mest normaliserade och minst ifrågasatta formen av våld i nära relation. Vad kännetecknar våld mellan syskon och när går syskonrivalitet över i något annat än just rivalitet och konflikter? Det är frågor som är outforskade och behöver belysas mer.
Det saknas dessutom forskning om vad barnen själva upplever och lever i. Vi ser inte allt de är med om eller känner av hierarkier dem emellan, våldsamma fysiska eller emotionella tillbud. Det råder alltså brist på berättelser som någon analyserat och teoretiserat. Detta innebär alltså stor skada på individer som drabbas och påverkar deras framtid i form av låg självkänsla, konflikträdsla och klandra sig själva eftersom det inte finns en etablerad stödverksamhet.
Brottsofferfonden har finansierat ett projekt där Veronica Burcar Alm och Anna Rypi vid Lunds universitet, fått möjligheter att intervjua vuxna våldsutsatta syskon. I resultatet framkommer att det saknas kunskaper både hos föräldrar, pedagogiskt verksamma och myndigheter som arbetar med relationellt våld.
Mitt syfte med det här inlägget är alltså att vi bör öppna ett till öga till det vi kallar syskonbråk eftersom den forskning som finns visar på stora brister i både språklig benämning, men också vart gränsen går mellan vardagsbråk och systematiskt eller skadligt våld. Det är inte vi vuxna som har tolkningsföreträde där, det är de barn som blir utsatta i den sfär som ska vara fri från våld och förtyck. Vi behöver alltså en ”offerdiskurs” där de drabbade kommer fram. Syskonmisshandel ligger under radarn trots dess förödande konsekvenser och det finns inget tillhandahållande av barnskyddslagar för att identifiera syskonmisshandel och bristen på åtskillnad från andra syskonkonflikter (Meyers, 2015)
Jag har personligen varit hård i min fostran kring våld mellan syskon. Både det subtila jag ser och det fysiska. Jag utsatte själv min ena bror för ett ganska systematiskt våld på grund av eget dåligt mående. Något jag gått i terapi för, något jag velat bekräfta för honom. Dels genom att ta rena exempel, men även att säga förlåt. Att belysa och ha noll tolerans mot våld, tror jag är bra, även om jag vet att det kommer ske ändå. Alla barn har rätt till vuxna som ser vad de är med om och som aktivt försöker förebygga och skydda dem i sitt egna hem. Vi behöver alltså fler modeller för att kunna accentuera behovet av att identifiera och validera dessa upplevelser från de som drabbas.
Tips på forskning och litteratur:
Eevas (2018) ”Sisarusten välisen väkivallan merkitykset internetkeskusteluissa” Översätt på DeePL
Meyers (2015) Lifting the veil: ”The lived experience of sibling abuse”
Lämna ett svar