DEBATTARTIKEL. Tyckare utan adekvat utbildning har ofta åsikter om hur vi tolkar och praktiserar vårt uppdrag som förskollärare. Vår kunskapsbas är vetenskapligt grundad och tro det eller ej, men omsorg är ett vetenskapligt forskningsfält och att skicka hem barn som inte orkar med, är en väl avvägd omsorgshandling, skriver Jennie Wiberg, förskollärare.
Jag kom över en text häromdagen kring ”det onödiga vabbandet”. En världfärdsansvarig läkare med uppdrag i en svensk kommun, underströk hur skev incitamensstrukturen är i förskolan då barn rings hem sjuka i onödan. Avsikten sades vara strävan efter en lugnare arbetsmiljö för oss som arbetar och det gynnar inte samhällsekonomin. Jag vet inte hur insatt en läkare är i pedagogik eller förskolans uppdrag, men det är dags att sluta ge sig på en yrkeskår som oftast gör allt och lite till för att barnen ska ha det så bra och meningsfullt på förskolan som möjligt. Omsorg innebär alltid att handla ansvarsfullt å barnets vägnar.
Tyckare utan adekvat utbildning har ofta åsikter om hur vi tolkar och praktiserar vårt uppdrag. Vår kunskapsbas är vetenskapligt grundad och tro det eller ej, men omsorg är ett vetenskapligt forskningsfält och att skicka hem barn som inte orkar med, är en väl avvägd omsorgshandling.
Om vi skulle tala om begreppet omsorg för en gång skull, för att öka förståelsen för vår yrkesutövning. Omsorg har en underordnad ställning i jämförelse med lärande och utveckling eftersom omsorgens dokumentation lyser med sin frånvaro trots att det är en högst professionell kompetens som vardagen i förskolan är beroende av. Att ringa hem någon som inte mår bra kvalificerar sig som ”etisk omsorg”, ett högst medvetet övervägande från pedagoger där omsorgstagaren, i det här fallet barnet har tolkningsföreträde. Det handlar alltså inte bara om fysiskt välbefinnande, utan barnets rätt att känna sig delaktig och få inflytande i sitt eget liv.
Vikten av att medvetandegöra vad omsorg innebär och hur en förskollärare implementerar omsorg i verksamheten är central och även en stor del i vårt samverkansuppdrag med vårdnadshavarna som innebär att vi inte bara ska samarbeta utan vara tydliga i mål och innehåll i utbildningen. Att vara tydlig med vårdnadshavare som oftast vill sina barns bästa bidrar oftast till utveckling och förståelse, men ibland behöver det upprepas. Vi bör i första hand undvika antagandet av vad barn behöver till att istället fråga oss vad barnet uttrycker. Barns tolerans är det som gör att den svenska förskolan fortfarande är i rullning trots riktigt torftiga förutsättningar. Det finns inte alltid en famn, inte alltid någon som på stört kan bistå med nya byxor eller medla i en kränkande konflikt. Allt det där; jag vet precis hur man gör, men ror inte alltid i land det hur mycket jag än kartlägger, är där kroppsligt, planerar och utvärderar.
Inte orkar med
Som förskollärare och ansvarig för den pedagogiska verksamheten börjar jag fundera över hur våra styrdokument bör tas med i beräkningen om vad som bör göras när vi har en elev som inte orkar med tempot på förskolan. Tempot är alltid högre än hemma och inte sällan är resurserna färre. Vi har undervisningsplikt, där omsorg, utveckling och lärande ska bilda en helhet. Såvitt jag vet, har jag inte något ansvar att se till att samhällsekonomin går runt. Det är våra beslutfattares och ekonomers uppgifter. Att påstå att vi skickar hem barn för att det ska bli lugnare på förskolan är befängt och förminskande för yrkeskåren. Vi vill inte ha en lugn förskola, vi vill ha en spritt språngande levande arena där lek, rörelse, kreativitet och röster får ta plats.
”Att påstå att vi skickar hem barn för att det ska bli lugnare på förskolan är befängt och förminskande för yrkeskåren”
Jag slås av avsaknaden av barnens perspektiv i alla debatter om förskolan. Hur är det för dem, att inte orka med? Läroplanen tar fasta på betydelsen av barns möjligheter till vila och återhämtning på förskolan. Utbildningen ska planeras och genomföras på ett sådant sätt så att den främjar utveckling, hälsa och välbefinnande. Jag och mina kollegor har massor av pedagogiska planeringar och rutiner som är vetenskapligt förankrade i hur vi gör, men när barnet ändå har ett allmäntillstånd som inte är kompatibelt med verksamheten, vem är det som ska bistå med vilan och återhämtningen om inte hemmet? Visst, vi har ett kompensatoriskt uppdrag, men att ha kvar ett barn som inte har allmäntillståndet med sig, går emot barnets rättigheter att få vara tillsammans med sin eller sina vårdnadshavare. Om vi inte vet att barnet far illa hemma, är det vår skyldighet att se till att barnet får komma hem.
Siffror och samhällsekonomi i all ära, men förminska inte vårt omsorgsuppdrag och professionella kompetens i att avgöra om barnens allmäntillstånd är tillräckligt för en dag på förskolan eller ej. Det är upp till oss förskollärare och arbetslagen att avgöra.
Jennie Wiberg, förskollärare
Lämna ett svar