DEBATTARTIKEL. Vårdnadshavare som glömmer överdragsbyxor, lämnar barn utan mössa och aldrig kommer i tid. Vi som arbetar i förskolan känner alla igen det. Föreställningen om ”det goda föräldraskapet” ställs på sin spets och moralismen får fart. Men, hör verkligen moraliserande till vårt uppdrag?
Jag möts av och exponeras frekvent i olika medier om hur trött en stor del av kollegiet i landet är på omsorgspersoner som lämnar snoriga barn, kommer sent, tränar på tider utöver restid till och från arbete och en drös andra värderande åsikter som inte hör hemma i ett professionellt förhållningssätt. Jag blir lika förbluffad varje gång över att dessa åsikter luftas utan förbehåll eller vidare eftertanke. Häromdagen läste jag en diskussionstråd på ett av våra största förskoleforum hur förvånansvärt många av mina fellow kollegor i landet ansåg att det bästa är att synliggöra problemet med saknad av extrakläder genom att låta barnen gå runt i blöta kläder.
Förståelse och samverkan
Jag slås av frågan vad det är som gör att vi så lätt hamnar där och inte har med oss förmågan att leva oss in i andras situation? De värden vi enligt styrdokumenten ska överföra till barnen i deras sociala träning. Hur ser våra egna prosociala förmågor ut när det kommer till förståelse och samverkan? Vikten av att se över vår egen kulturhorisont och sitta lugnt i båten innan vi går igång på alla tio. Vikten av att ha barnperspektivet med oss.
Vi lever i ett delat samhälle. Det finns strukturer och förväntningar som inte premierar alla. Det finns psykiskt sjuka, utbrända, förtyckta, ekonomiskt utsatta, ensamstående och sjukskrivna. I vår profession innebär det att vi ska ha ett interkulturellt förhållningssätt där dessa parametrar existerar utan att vi ska nedvärdera vårdnadshavares insatser. Den komplementära och kompensatoriska roll som förskolan har, bör istället fokusera på att värderingsfritt stötta hemmen med avsikten att adekvat stöttning kan förändra samhället i en önskvärd riktning.
En god samverkan karakteriseras inte av att endast värdera och peka på misslyckanden, en så kallad ”red pen mentality”
Jag tror vi aktivt behöver ta ställning och inse värdet av alla vårdnadshavare. En god samverkan karakteriseras inte av att endast värdera och peka på misslyckanden, en så kallad ”red pen mentality”.Vi kan väl istället försöka se barnens behov och hur vi kan uppfylla dessa på bästa sätt. Vi borde arbeta mer systematiskt med hur vi synliggör vad barnen gör, hur de har det och visa att vi tacksamt tar emot synpunkter och information från hemmen som gynnar barnens tid på förskolan. Det bästa jag vet är när vårdnadshavare kräver det deras barn har rätt till. Eller när vi kan fatta beslut som gynnar de barn som behöver en kompensatorisk insats.
Att statuera exempel genom att låta barn gå blöta för att deras vuxna tillfälligt eller varaktigt glömt extrakläder hör absolut inte till varken våra yrkesetiska riktlinjer eller vårt uppdrag. Det gör däremot en värderingsfri och professionell samverkan där alla vårdnadshavare är lika viktiga.
Jennie Wiberg Prckova, förskollärare
Lämna ett svar